Här på Cerebs blogg kan du lära dig mer om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Inlägg:

• Att leva med en diagnos
• Behandling för adhd och autism
• Att prata med en närstående om att söka hjälp
• Vanliga tecken på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar hos barn och ungdomar
• Vad är egentligen autism?
• Vad är egentligen Adhd?
• Vad ska jag göra om jag tror mitt barn har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning?

Att leva tillsammans med andra medför så gott som alltid vissa utmaningar, för alla inblandade. Detsamma gäller nog de flesta relationer och familjer där en eller flera parter har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Vi är alla olika, och ingen relation eller familj är den andra lik, men nedan har vi samlat våra bästa tips för att minska risken för konflikter och göra vardagen lite lättare.

Här på sidan återkommer vi ofta till vikten av kunskap. Att lära sig om de aktuella diagnoserna är steg ett, både inför och efter en neuropsykiatrisk utredning. Kunskap kan också vara avgörande för att få det att fungera inom relationen eller familjen. En bra utgångspunkt är våra tidigare artiklar här på bloggen så som de som beskriver ADHD och autism t.ex. En större gemensam kunskap om de funktionsnedsättningar som finns representerade i en relation eller i en familj kan göra det lättare att förstå vilka situationer som kan vara särskilt utmanande, och varför.

En större gemensam kunskap kan också göra det lättare att prata om olika utmaningar i vardagen. Lär känna era olikheter, inom relationen eller familjen, genom samtal. Prata om situationer som blir utmanande och försök förstå varandras upplevelse. Öva på att uttrycka behov och fundera över hur ni går in i konflikter. Försök lära er av detta, så ni kan hantera liknande situationer annorlunda i framtiden.

Ett generellt tips är att vara lösningsorienterad, i så stor utsträckning som möjligt. Om det finns delar av vardagen där ni kan dela upp uppgifter eller ansvar för att få det att fungera smidigare, överväg att prova det. På samma sätt, överväg att släppa vissa principer om det gör det lättare att leva tillsammans. Man kan hela tiden väga för- och nackdelarna mot varandra. Oftast är det viktigaste att ni kan fortsätta leva lyckliga tillsammans. Som närstående bör du också tänka på att kärleks- och familjelivet kan vara minst lika svårt för den eller de med diagnos, som för den eller de utan funktionsnedsättning.

Slutligen är det viktigt att påminna sig om att många personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har unika styrkor och talanger. Såväl barn som vuxna med adhd kan vara otroligt påhittiga, intuitiva och inkännande. Både barn och vuxna med autism kan vara raka, tydliga och ärliga, på ett mycket uppfriskande sätt. När man lever med andra måste man jobba med överseende och acceptans. Vissa beteenden går inte att förändra, så glöm inte att också fokusera på allt som är positivt, i alla dina relationer.

För dem som har särskilt svårt att få vardagen att fungera finns professionell hjälp att få. Det kan till exempel handla om föräldrastöd, närståendeutbildningar och parterapi. Du kan också få stöd i parsamtal genom familjerådgivningen i din kommun. Sjukvårdsrådgivningen 1177 är en bra utgångspunkt om du vill söka stöd och hjälp.

Vi har tidigare skrivit om att det finns mycket man kan göra innan eller inför en neuropsykiatrisk utredning. Man kan till exempel läsa på om den diagnos man misstänker att man själv eller en närstående har. Man kan också börja arbeta med rutiner och struktur i vardagen, utifrån ett antagande om att man har till exempel adhd eller autism. Gäller det ett barn eller en ungdom kan man också redan innan en utredning börja fördjupa samarbetet med skolan. Här [länk] kan du läsa mer om hur ditt barn kan få rätt stöd i skolan.

Vissa insatser kräver däremot att man gjort en neuropsykiatrisk utredning och diagnostiserats med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det gäller bland annat behandling inom specialistpsykiatrin och insatser från habiliteringen.

Barn med adhd kan, beroende på region, få stöd och behandling både inom barn- och ungdomspsykiatrin och habiliteringen. Generellt rekommenderas en kombination av psykosociala insatser (till exempel stödsamtal), pedagogiska anpassningar (stöd med struktur och rutiner, hemma och i skolan) samt ställningstagande till eventuell medicinsk behandling (behandling med läkemedel). Ytterligare insatser kan inkludera föräldrastöd och syskongrupper.

För barn med autism är habiliteringen ofta första anhalt efter utredning. Vilka insatser som erbjuds beror på barnets ålder och funktionsnivå. Det viktigaste är att barnet får bästa möjliga förutsättningar att utvecklas, särskilt vad gäller kommunikation. En del i detta är att barnets anhöriga får hjälp med att bemöta barnet på ett bra sätt. Habiliteringen kan hjälpa till med detta, till exempel genom kurser, grupper och föreläsningar.

Vuxna med adhd får generellt stöd och behandling inom vuxenpsykiatrin. Ofta börjar man med ett besök där en behandlare på den psykiatriska mottagningen berättar om vilka insatser de har att erbjuda. Adhd kan behandlas både medicinskt, med läkemedel, och psykologiskt, till exempel med kognitiv beteendeterapi i grupp eller individuellt. Många vuxenpsykiatriska mottagningar erbjuder också så kallade patient- och närståendeutbildningar, där du tillsammans med en nära anhörig får lära dig mer om din diagnos.

Vad gäller autism hos vuxna är det, precis som för barn, i första hand habiliteringen som erbjuder stöd och insatser. Återigen varierar utbudet mellan regioner och mottagningar. Generellt erbjuds information om din diagnos och samhällets stöd, stödsamtal med kurator eller psykolog samt kontakt med arbetsterapeut om möjliga anpassningar i din vardag. Inom vuxenpsykiatrin kan du få behandling för andra svårigheter, såsom sömnproblem, oro och nedstämdhet.

Det kan vara svårt att hitta rätt inom vården. Om du inte redan har kontakt med psykiatrin eller habiliteringen är 1177 en bra utgångspunkt. Om du eller ditt barn utreds hos oss på Cereb kommer vi också göra det vi kan för att du efter utredningen ska komma vidare i vårdkedjan.

Har du ett barn, en partner, en nära vän eller någon annan i din närhet som du tror skulle behöva professionell hjälp med en förmodad neuropsykiatrisk funktionsnedsättning? Oavsett hur den personen ser på sina utmaningar, och oavsett vad den personen tänker kring att eventuellt söka hjälp, kan samtal med dig, som närstående, ha stor betydelse. Oavsett om personen, som du tror behöver hjälp, själv är redo, ambivalent eller ovillig att göra något åt sin situation, är din omtanke betydelsefull.

Att prata med en närstående om att söka hjälp kräver eftertanke och tålamod. Det gäller oavsett om det handlar om en förmodad neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, såsom adhd eller autism, eller andra besvär i vardagen, såsom substansbruk, relationsproblem eller aggressivt beteende. En närstående som inte är redo att söka hjälp, eller ambivalent inför det, kan uppleva försök att prata om situationen som påträngande. Försök att övertyga någon om vad som är rätt att göra riskerar också att leda till låsningar. Samtidigt är, som sagt, din omtanke värdefull. Därför det kan vara bra att förbereda sig ordentligt innan man pratar med en anhörig om att söka hjälp. Här är våra bästa tips:

• Fråga om du får lov att prata med din närstående om den situation du upplever som bekymmersam. Om personen inte är redo eller villig att tala om det, är risken stor att det inte blir konstruktivt. Om du däremot fått lov, är sannolikheten större att ni kan prata utan att det låser sig.
• Utforska din närståendes syn på situationen och vad som eventuellt utför hinder för att söka hjälp. Ställ öppna frågor, fokusera på att försöka förstå och låt din närståendes berättelse stå i centrum.
• När din närstående fått ge sin syn på saken, prova att tala om möjliga vägar framåt. Ett framkomligt sätt kan vara att diskutera det som ett gemensamt problem, som ni tillsammans ska komma på olika möjliga lösningar på.
• Behåll hela tiden ett förhållningssätt präglat av respekt och omtanke. Uppmuntra din närstående – målet är att öka personens tro på sin egen förmåga och möjligheten att göra någonting åt situationen.

Ovan tips är inspirerade av den samtalsteknik som kallas motiverande samtal som många psykologer använder sig av. Motiverande samtal handlar om att vara utforskande och samarbeta i samtalet, snarare än att bara tala om argument för och emot. Det här är ingen mirakelmetod utan det kan krävas många, långa samtal. Under tiden kan du visa att du finns till hands och bryr dig. Kom också ihåg att alltid respektera din närståendes rätt till självbestämmande, oavsett om det är ditt barn, din partner eller din nära vän.

Det finns mycket du kan göra om du misstänker att ditt barn har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det kan dock vara svårt att veta var man ska börja. Om du hittat hit är du redan på rätt spår. Ett första steg kan nämligen vara att söka mer information om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Det är inte helt lätt att hitta bra information på internet. Om man slår in ”adhd”, ”autism” eller ”NPF” i en sökmotor får man tusentals resultat där mycket säkert är bra men annat kan vara såväl daterat som missvisande eller rentav felaktigt. Här på vår hemsida fyller vi kontinuerligt på med kvalitetssäkrad information. Härpå bloggen finner du exempelvis inlägg om ADHD och autism. Dessa texter kan fungera som en introduktion till ämnet och informera ditt beslut om nästa steg.

Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan se olika ut hos olika individer och därför ibland misstas för för andra tillstånd, såsom oro, nedstämdhet och ångest. För att ta reda på om ens barn faktiskt har adhd, autism eller någon annan neuropsykiatrisk funktionsnedsättning behöver man därför göra en ordentlig neuropsykiatrisk utredning.

Hur man går till väga för att söka neuropsykiatrisk utredning beror på vilken region man bor i. Neuropsykiatrisk utredning sker alltid på remiss, ofta från vårdcentral, barnavårdscentral, skolläkare eller barn- och ungdomspsykiatri. Olika regioner har olika rutiner och krav för remisser. Om man inte har någon särskild kontakt med vården sedan tidigare kan ett besök på vårdcentralen eller barnavårdscentralen vara en bra början.

Ofta är det en väntetid från det att remissen skrivs till att man kallas till första utredningsbesöket. Under den tiden kan man passa på att läsa mer om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i allmänhet och eventuella specifika diagnoser man misstänker att ens barn skulle kunna uppfylla kriterierna för. Många av de tips och råd som finns för föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan man börja tillämpa och ta hjälp av redan innan man gjort en neuropsykiatrisk utredning. Det finns inga hinder för att i väntan på utredning börja arbeta med rutiner och struktur i vardagen, anpassa måltider, fördjupa samarbetet med skolan eller göra andra förändringar som kan underlätta vardagen för hela familjen. Det finns mycket man kan göra!

Vill du veta mer om hur du och ditt barn kan få komma till oss på Cereb för en utredning?
Läs mer här

Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar innefattar flera tillstånd som på ett eller annat sätt har en koppling till nervsystemet. De vanligaste neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna är adhd, autism och intellektuell funktionsnedsättning samt Tourettes syndrom, tics och språkstörning. På Cereb utreder vi adhd, autism och intellektuell funktionsnedsättning, men hur ska man veta om ens barn kan vara i behov av en utredning?

Det finns flera symtom som förknippas med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i allmänhet. Det är bland annat:

• Svårigheter att styra sin uppmärksamhet. Detta kan ta sig uttryck i glömska, uppskjutande, dagdrömmande och svårigheter att lyssna tillräckligt uppmärksamt.
• Svårigheter att reglera aktivitetsnivå, känslor och impulser. Detta kan ta sig uttryck i svårigheter att sitta still, känsloutbrott och risktagande.

• Svårigheter i det sociala samspelet. Detta kan ta sig uttryck i svårigheter att närma sig andra, bristande förståelse för icke-verbal kommunikation såsom ansiktsuttryck och gester samt ett mindre intresse för att dela med sig av tankar och känslor.
• Svårigheter med inlärning. Detta kan vara till följd av uppmärksamhetssvårigheter, läs- och skrivsvårigheter, eller bero på en generell inlärningsförmåga under genomsnittet.

Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan se olika ut hos olika personer. Hur de tar sig i uttryck i vardagen är mycket individuellt och varierar med kön, ålder och utvecklingsnivå. Alla symtomen ovan kan också bero på annat än en odiagnostiserad neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Kanske har man svårt att koncentrera sig för att man är nedstämd, och svårt med det sociala samspelet för att man har social ångest. Därtill kan externa faktorer i barnens miljö – hemma, i klassrummet och på träningen – påverka hur de fungerar i vardagen. Med det sagt finns det vissa saker hos barn, beroende på ålder, som särskilt för tankarna till neuropsykiatri:

• Hos småbarn kan tidiga tecken på neuropsykiatrisk funktionsnedsättning vara att barnet inte börjar tala som förväntat eller har tydliga språkliga avvikelser jämfört med jämnåriga. Små barn med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kan också vara synnerligen överaktiva, alternativt påtagligt passiva.
• Hos skolbarn kan neuropsykiatriska symtom bli allt tydligare i takt med att kraven på såväl akademiska som sociala förmågor ökar. Problem kan uppstå i kontakten med klasskamrater, i form av konflikter eller svårigheter att knyta kontakt, och i klassrummet, där barnet kan uppfattas som stökigt och störande.
• I tonåren ökar kraven på barnen ytterligare, både akademiskt och socialt. Vissa ungdomar utagerar och beter sig på sätt som påverkar deras omgivning negativt, andra vänder sig istället inåt till följd av försämrat självförtroende och psykiska symtom som ångest, oro och nedstämdhet.

Eftersom neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan leda till stora utmaningar i vardagen men samtidigt kan se så olika ut och misstas för andra tillstånd, är det viktigt att man gör en omfattande neuropsykiatrisk utredning för att diagnostisera eventuell adhd, autism och intellektuell funktionsnedsättning. När vi gör utredningar på Cereb ingår alltid såväl psykolog- som läkarbesök. Vi gör alltid en bred så kallad differentialdiagnostisk bedömning, inklusive en bedömning av begåvning, för att komma fram till vilken eller vilka eventuella diagnoser som bäst sammanfattar varje patients symtom och funktion i vardagen.

Autism är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som kännetecknas av två kärnsymptom: begränsningar i social förmåga och begränsade eller repetitiva mönster i beteende, intressen eller aktiviteter. Beroende på kön, ålder, språklig nivå och andra skillnader mellan individer kan de två kärnsymtomen ta sig olika uttryck. Begränsningarna i social förmåga handlar om utmaningar i social ömsesidighet, icke-verbal kommunikation och relationer. Begränsade och repetitiva mönster i beteenden, intressen eller aktiviteter är brett och omfattar svårigheter med förändringar, specialintressen, olika språkliga avvikelser samt känslighet för sinnesintryck.

När man ställer en autismdiagnos skriver man alltid om det är med eller utan intellektuell funktionsnedsättning samt med eller utan begränsningar i språklig förmåga. Det är för att man tidigare skiljde på autism respektive Aspergers syndrom. Då kunde man inte få en aspergerdiagnos om man hade intellektuell funktionsnedsättning eller någon språklig avvikelse.

För snart tio år sedan slog man ihop diagnoserna autism, atypisk autism och Aspergers syndrom. På svenska heter den nya diagnosen bara autism, medan den på engelska heter autism spectrum disorder. Av den anledningen talar man ibland om autismspektrum eller autismspektrumtillstånd också på svenska. Även om det nu bara finns en diagnos kan Aspergers syndrom fortfarande förekomma i vissa journalsystem. Det kan också vara så att man identifierar sig mer med aspergerdiagnosen. Dessutom finns det många bra böcker och artiklar om Aspergers syndrom, som fortfarande kan vara relevanta.

Man vet inte exakt vad autism beror på men man tror att det handlar om en rad biologiska faktorer som påverkar hjärnan. Det är den påverkan som sedan tar sig uttryck i symptomen vi förknippar med autism. Flera forskare har visat att autism till stor del är ärftligt och således medfött. Även om man först i vuxen ålder utreds och diagnostiseras med autism har det med största sannolikhet funnits tecken på det redan tidigt i barndomen – det är nämligen en del i diagnoskriterierna.

Precis som att autism kan se olika ut hos olika personer kan symtomen leda till olika problem i vardagen. Vissa behöver mycket stöd från ung ålder medan andra går odiagnostiserade genom decennier. Många lyckas på olika sätt kompensera för vissa av sina utmaningar, eller på annat sätt maskera sina symtom. Det kan dock vara mycket energikrävande och leda till andra negativa konsekvenser, inom flera livsområden. Oavsett ålder och oavsett varför man misstänker autism kan en neuropsykiatrisk utredning kan vara ett viktigt steg för att få rätt hjälp och stöd.

Söker du utredning? Kolla in Våra tjänster – CEREB

Adhd är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som kännetecknas av två så kallade kärnsymtom: ouppmärksamhet och hyperaktivitet/impulsivitet. De två kärnsymtomen tar sig olika uttryck hos olika personer. Ouppmärksamhet kan till exempel yttra sig i form av glömska, svårigheter att komma igång med saker och svårigheter att göra färdigt saker. Hyperaktivitet och impulsivitet kan yttra sig i form av otålighet, rastlöshet och svårigheter att sitta still.

Adhd är en av de vanligaste psykiatriska diagnoserna bland barn och ungdomar. För de flesta med adhd kvarstår svårigheterna i vuxen ålder. Man är inte helt säker på hur vanligt det är med adhd. En bra uppskattning är att 5-7 % av skolbarn och 2-5 % av vuxna har adhd. Bland barn är det mycket vanligare att pojkar får diagnosen medan skillnaden mellan könen är mindre bland vuxna. Alla med adhd har dock inte träffat vårdpersonal och fått diagnosen.

Tidigare gjorde man tydlig skillnad på adhd och add. Då fick man diagnosen add om man framför allt hade svårt att styra sin uppmärksamhet, eller om det var det som ställde till mest problem i vardagen. Idag talar man ofta om att man har olika former av adhd. Det vanligaste är att man har adhd av kombinerad form, alltså både svårt att styra sin uppmärksamhet och svårt att reglera sin aktivitetsnivå. Ganska vanligt är att man framför allt har svårt att styra sin uppmärksamhet, som vid add, men det kallar vi nu adhd, huvudsakligen ouppmärksam form. Mer ovanligt men förekommande är att man framför allt har svårt att reglera sin aktivitetsnivå. Det kallar vi adhd, huvudsakligen hyperaktiv/impulsiv form.

Man vet inte riktigt vad adhd beror på. Antagligen beror det till stor del på neurologiska och genetiska faktorer, alltså sådant som är svårt eller omöjligt att kontrollera. Flera stora studier har visat att adhd med stor sannolikhet är till största delen ärftligt. Med det sagt är det inte säkert att man får barn med adhd bara för att man har det själv, eller att man själv har adhd om ens barn visar sig ha det.

På senare tid har många adhd-experter börjat tala om att emotionell instabilitet – svårigheter att reglera känslor – bör vara en del av adhd-diagnosen. Vissa experter menar att det borde tas med i diagnosen som ett tredje kärnsymtom, utöver ouppmärksamhet samt hyperaktivitet/impulsivitet. Flera studier har funnit att svårigheter med känsloreglering är vanligt bland både vuxna och barn med adhd samt att det kan bidra till utmaningarna i vardagen.

Sammantaget kan man säga att adhd är en diagnos som kännetecknas av regleringssvårigheter. Vissa har framför allt svårt att styra sin uppmärksamhet, andra har svårast att reglera sin aktivitetsnivå, medan somliga kanske har störst utmaningar till följd av svårigheter med känsloreglering. Oavsett vad man har mest problem med kan en neuropsykiatrisk utredning vara ett viktigt steg för att få rätt hjälp och stöd och insikter om hur man bäst kan hantera sin vardag.

Söker du utredning? Kolla in Våra tjänster – CEREB